En gång fick jag höra om två hästar som sprang runt i en hage inte långt ifrån där jag bodde. På avstånd såg de ut som alla andra hästar, men när man kom närmare så kunde man se något väldigt märkligt .....en av hästarna var blind.

Hästens ägare hade valt att trots djurets handikapp, inte avliva honom utan istället sett till att han fått en stor hage och ett stall där han tryggt kunde leva vidare. Detta var i och för sig ganska iögonfallande bara det. Men om man dessutom stod i närheten och lyssnade kunde man höra ljudet av en liten bjällra. Det kom från en mindre häst som befann sig i samma hage som den blinda hästen.

På den mindre hästens grimma hade ägaren satt en liten kopparfärgad bjällra. Bjällran lät den blinda hästen höra var i hagen den andra hästen var så att han sakta kunde följa sin vän utifrån var ljudet kom ifrån. Den blinda hästen hade med tiden lärt sig att lita på sin vän och att denne inte skulle vilseleda honom.

Om kvällen när hästen med bjällran gick tillbaka mot stallet gick han aldrig längre ifrån sin blinda vän än att han var säker på att denne kunde höra ljudet av bjällran och därmed följa honom. Han stannade även upp emellanåt och vände sig om för att se att hans blinde vän följde efter honom.

Precis som ägaren till den blinda hästen inte förkastade honom för sitt handikapp, behöver vi människor inse att vi är alla lika mycket värda oavsett kön, ålder, ras, sexualitet, handikapp eller vad det nu är som gör oss olika. För det finns bara en av varje av oss så i förhållande till varandra så är vi alla olika. Det olika gör oss unika.

Ibland är vi den blinda hästen, som leds av den lilla ringande bjällran av de som finns i våra liv. Och andra gånger är vi den vägledande hästen, beredda att hjälpa andra att hitta sin väg.

Okänd